Julstress och sånt

Är inne i en period då jag känner att jag inte riktigt blir nöjd med någonting jag gör.Det blir liksom aldrig tillräckligt,på något sätt. Jag borde och måste en hel massa saker hela tiden,men samtidigt får jag ingenting gjort och jag blir lite så där milt uttryckt frustrerad på mig själv. De höga kraven,man har på sig själv,de är ju som är roten till problemen egentligen.För ärligt talat, det finns ju ingen som säger att jag ska hinna med alla Ernsts mysiga små granbollar, silkesänglar med kristyr,lussebullar och glöggmingel med vännerna och äppeldekorationer därute,baka jullimpor och helst inreda garaget precis just nu denna minut denna dag eller helst igår,nejdå. Det finns ingen annan som ställer de kraven än jag själv.

 Men så blir jag sådär besviken på mig själv,på min trötthet som ju är återkommande den här tiden varje j*kla år. Jag vet ju att det blir samma sak varje år,och ändå bygger jag upp alla förväntningar,göra upp alla planer och tror att nu har jag plötsligt blivit "Jenny som är sprudlande energisk hela hösten och bara pyntar och stökar och bakar och ståjar så det står härliga till" samtidigt som jag skiftesarbetar och ska dessutom orka sköta hus och hem,sköta magsjuk dotter och sköta om mig själv ägna mig åt intressen och kanske umgås med min sambo någon minut däremellan... Kan man inte bara flytta julen framåt,kanske till slutet av mars någon gång? Då ljuset börja ge liv åt kropp och själ. Och det finns snö,med god tur.Det tycker jag låter som en bra idé,men knappast många som håller med om det.

Med denna trötthet,kommer ju också grubblandet. SOM jag avskyr det. Visst jag är ju en tänkare,en analytisk intovert hsp som gärna går in i mig själv då omvärlden blir för högljudd och jag behöver sortera mina intryck och tankar. Men grubblandet,det är så energikrävande,det tar och tar och ger väldigt lite. Och alla dessa fina visdomsord om hur man ska släppa oron och ta fånga dagen och leva i nuet,det är nog så lätt i teorin men i praktiken nånting helt annat. Ibland skulle jag bara vilja vakna upp som en extrovert icke hsp som inte behöver ta saker och ting så allvarligt,även om jag ju för det mesta kan se fördelarna av att vara den jag är. Idag hade jag turen att bli bjuden på morgonkaffe hos en väninna efter att ha skjutsat dottern till skolan,och jag fick ösa ur mig lite,och visst känns det bättre efteråt. Det känns bra att lägga ord på sånt man känner,det blir lättare att hantera på det sättet,man får perspektiv och en annan syn på saker.Någon att bolla med. Tacksam känner man sig,jag är lyckligt lottad som har en vän som henne.

Jag ska försöka slappna av lite ikväll och bara vara så gott det nu går,helgen består av massor med program så det kan vara bra med en paus i allt detta hektiska. Lite myskväll med mina nära och kära och kanske lite glögg och en och annan pepparkaka. Så sparar vi Ernstpysslet och granriset till en annan dag.

Ha en trevlig helg,vem ni än är som läser detta svammel! 

Förr och nu

Jag kommer fortfarande ihåg,faktiskt ett av mina tidigaste minnen vad gäller känslor och bearbetning av dem,när jag bestämde mig för att "inte känna".Jag intalade mig själv att det var bättre att hålla huvudet kallt och känslorna avstängda,för att jag på så sätt kunde undvara mig själv smärta av olika slag.Jag skulle minsann vara stark.Inte gråta, inte känna. Jag var kanske omkring tio år. Jag tror att där och då startade min identitetskris,den affektiva störningen var ett faktum och ett hål började växa i mitt bröst.Hålet som under de påföljande 15-20 åren växte ohämmat,som en slags kall förgörande självhatscancer. Ett hål som jag desperat försökte fylla ,på olika sätt,med olika metoder med tyvärr alltför destruktiva och ineffektiva resultat. Ju mer jag försökte finna sätt att "må bättre" ,ju mer deprimerad,osäker och förvirrad blev jag, samtidigt som känslan av att ha mist den människa jag en gång var,blev allt mer verklig.Jag hade totalt tappat bort mig själv.

Att jag levt som jag levt,har verkligen satt sina spår. Jag har mist vänner,förstört relationer och framförallt,jag tappade ju totalt respekten för mig själv,något som tagit länge att försöka bygga upp.
Att komma i kontakt med sitt inre jag,efter år av avstängda känslor,kan vara omvälvande. Det är som att börja där man slutade. Som att den emotionella sidan varit i pausläge från tioårsålder,och man får börja från grunden med allt.Man inser plötsligt att man är ganska naken känslomässigt,lite som en sköldpadda utan den starka skyddande skölden,otroligt utsatt,sårbar och skör.
 Det som för andra människor är självklart ,så som att våga tro att man får gråta utan vara svag,rätt att säga nej utan att vara elak,rätt att älska sig själv utan att vara vara högmodig,rätt att finnas trots att man inte är perfekt,rätt att bli arg om man blir dåligt bemött osv.,var inte självklart för mig.Sådant har jag fått lära mig och utöva,lite i gången.

Utan hjälp,hade jag inte varit där jag är idag. Ännu ett bevis på att vi människor behöver varandra. Vad skulle jag gjort utan mina medmänniskor,kloka mentorer,vänner..som med sin livskunskap kunnat ge mig guidning på min emotionella resa. Jag är tacksam för alla,även de som kommit och gått,för utan dem skulle jag sakna de erfarenheter de gett mig.
Jag är tacksam att jag själv tagit stegen,alla de där stegen,även de som stundtals har känts som att trampa i tjära i uppförsbacke. Jag är tacksam att jag tog mitt förstånd till fånga,att jag vågat möta mig själv,att jag vågat börja om.

För många är min resa ganska obetydlig,men för mig är den och har varit, lite som ett livsprojekt. Ett projekt som pågått länge,och varit en aktiv process i mitt inre. Jag vet hur det låter,ganska ego eller hur? Men det är ju också mitt öde,mina hjärnspöken och mina demoner jag har behövt få kontroll över,för att vara en bättre mamma,en bättre medmänniska. Jag har behövt hitta den människa jag faktiskt är,den som jag kan vara stolt över. Människan med de moraliska och etiska principer jag blivit uppfostrad till att ha. Människan som vågar skratta och känna lycka..människan som vågar känna sorg över förluster,brustna relationer och allt som ingår i det som kallas livet.

Idag mår jag bra,saker förändras hela tiden till det bättre.Insikt ger förändring,genom handling givetvis. Men det har tagit tid. Även om jag tror att jag aldrig blir riktigt hel,så har jag aldrig förr känt mig så hel som jag gör nu. Jag är så glad ,att jag mötte T då jag gjorde,även om inte alla i omgivningen var helt överens om att varken tajming eller matchning var okej.Men då är det ju tur,att vi vet. Att vi känner det självklara,som att något vi båda sökt,plötsligt dök upp från ingenstans. Och närmare fanns den andra,än vi någonsin kunnat tro. Att jag skulle få uppleva denna känsla av samhörighet,djup kärlek och respekt,trodde jag ärligt talat inte. Att man kan älska ett barn,mer än livet själv det vet jag ju,men att man kan älska en annan vuxen människa på det sättet,var nytt för mig. Kanske var det så,att jag behövde finna den människa som äntligen lyssnade,och som faktiskt förstod. Kanske också var det så, att hålet i bröstet behövde läka ,att jag behövde tid för att lära mig älska förrän jag träffade den som varit tänkt för mig. Jag tror att det är så.

Ännu en sommar

har gått till historien. En skön sommar,ganska stressig men ändå härlig sådan har vi haft. Inte mycket till värme vilket jag är ganska besviken över men man får lov att vara nöjd med det man har och inte det man saknar som det heter. Mycket trevligt har hänt,men också en del tråkigt.Man kan väl säga att det delvis varit en rannsakans sommar,en tid i livet som man behövt för att inse vad som är viktigt och vad som inte är det. Vad man ska prioritera i livet. Och också när man ska släppa taget om saker som inte längre ger något eller som bara drar ner. Man blir klokare och starkare vartefter,även om det ibland gör ont att släppa taget.Men är det någon man i första hand ska stå upp för och försvara,är det ju sig själv.
Jag välkomnar augusti och hösten med öppna armar,jag ser framemot mörkare kvällar,doft från nytröskade åkrar,äppelpaj och vaniljsås,tända ljus och idol på tv,ja till och med läxläsning med en suckande(underbar) andraklassist ;) Jag ser framemot a peace of mind, någonslags landning och fina stunder med dem jag älskar.

Ha en skön höst all ni som läser,vem ni än är.

Semester

sååå jag har längtat och äntligen är den här. Får hoppas den blir bättre än fjolårets,och att vi får många varma sköna kvällar där vi får njuta utav ljumma vindar,blå himlar,solvarmt gräs under fötterna och plask i havet. Tänker spendera tid med dottern,karln och vänner och bara vara,inga stora planer såhär långt. Njuta av livet,då det är som bäst.

Att fela är mänskligt..

Jag har en längre tid,varit sådär onaturligt trött. Huvudvärken har varit en ständig följeslagare,och min energi har legat på en omåttligt låg nivå. Det är synd,för jag älskar våren och försommaren..det är så härligt då. Det har ju hänt en del,inte så stora saker,men betydande saker. Betydande för själens välmående och högkänslig som man är, har dessa saker nästan dränerat hela mig på energi.
 Det här med att fela,att göra misstag, dumma val och ta korkade beslut,är väl något jag varit expert på. Som så många andra människor. Men. Jag har försonats med mig själv. Jag har förlåtit mig själv,accepterat och bearbetat allt in i minsta beståndsdel,och jag har kommit långt på min resa. Jag trodde att jag var redo att möta världen med de insikter och de strategier jag samlat på mig under resans gång. Men sårbarheten,visst finns den kvar.Och ännu är jag inte riktigt där..
Jag trodde jag var stark,att insiktsfullhet var synonymt med mental styrka. Och jag kan stolt säga att jag utvecklat strategier som fört och för mig framåt i allt mer positiva riktningar.

Men visst finns de,situationer där man får kämpa för att älska sig själv och den man blivit,och stå upp för sig själv.För tyvärr,följer omgivningen och folk som själv inte kommit långt på sin egen själsliga resa,inte med i utvecklingen. De står fortfarande kvar och stampar i någon slags bitterhet över hur saker inte blev som det var tänkt. Över hur livet valt att behandla dem,och hur de har val de gjort har påverkat dem.
Man kan förstå att för dessa människor,är det svårt att förstå att människor kan ändras. Människor kan börja må bättre,se klarare,bli starkare. Hitta sig själva,hitta sinnesron. Det är så att när människor inte mår bra,gör de inte alltid så smarta och genomtänkta beslut. De kanske gör extremt korkade saker och lever på ett sätt som för dem,för tillfället,är det enda som man tror man förtjänar. Och kanske man inte haft styrkan man borde haft,av anledningar som andra inte har en aning om.

Vi vet så lite om varandra,och vi är så snabba att uttala oss. Så snabba på att definiera folk på basen av det vi hört eller sett. Men hur ska man göra för att sona för de "synder" och misstag man begått,och när är saker preskriberade,blir dom någonsin det? Jag antar att i somliga människors ögon förblir man "misstaget"vars ränder aldrig går ur. I somliga människors ögon är andras misstag en bekräftelse på att de minsann gjort och valt rätt,och är därmed mera okej. Jag väljer nu att inom mig förlåta dem som påminner mig om det jag gjort och gör fel,jag förlåter dem som anser sig ha rätt att påpeka mina brister och som definierar mig utifrån det jag gjort istället för den jag är.

 Jag har det bra nu,och jag mår bättre än jag gjort på länge. Jag har min fina tjej och jag har hittat min livskamrat,de två är det absolut viktigaste och dyrbaraste jag har i mitt liv. Jag har det precis så som jag vill ha det,och jag skattar mig lycklig för de misstag jag gjort,och jag är glad att jag tog "fel" vägar,för utan tvekan så ledde de vägarna mig hit. 

Att missförstå och att missförstås

Det krävs så lite,att bränna broar. Att förstöra uppbyggt förtroende,tänk att det faktiskt går att ruinera det på mindre än några bråkdels sekunder. Men en av många av de faktorer som kan förstöra mycket i människorelationer,är ju just missförstånd. Och allt som oftast,blir just de på något sätt hängande i luften som små spöken,och förstör och förgör på ett sätt som man inte kan ana,innan det är försent.
 Men är det verkligen försent? Jag vill ogärna tro det,då det handlar om något så mänskligt som missförstånd. Beror ju givetvis på vad det hela handlat om,men oftast är det ju så att vi får sällan chansen att förklara,sällan chansen att öppna upp och blotta det sårbara inom oss..och vi väljer att inte ta upp sådant som är känsligt,inte väcka den björn som sover.

De största orsakerna till att vi väljer att inte ta itu med det som hänt,är att många kanske inte förstår vad det är som har hänt,  egentligen. Många av oss vet bara hur det känns i oss,men reflekterar inte över vad det är som känns och varför. Får situationen,personens ord eller agerande och vår egen reaktion på den/det som hänt oss att känna skam?  Känner vi oss kränkta? Orättvist bemötta? Är det känslor vi inte vill känna oss vid,känslor vi inte kan bemästra,känslor som känns obekväma?

Sannolikt,är det så. Jag tror att vi har svårt att försonas med det som blivit sårat. Istället trappar vi upp känslan av att ha blivit kränkta till den milda grad,att vår egna patetiska stolthet,tyvärr blir vårt eget förfall. För om vi bara kunde försonas med oss själva,genom att bli tvungna till självreflektion,gå igenom det som hänt om och om och om igen,tills vi var klara med oss själva,skulle vi kunna försonas med den andra människan också.

Men,för många av oss,är det svårt. Fan så svårt,uppenbarligen. Jag tycker det är synd. Resultatet blir en hög av människor med en blandning av en patetisk,och ganska onödig, primitiv försvarsmekanism samt en hybris stolthet,som inte gynnar någon. Och en salig röra med outredda missförstånd och förstörda relationer. Förlåt min pessimism-men önskar er trots allt en glad midsommar i goda vänners lag,utan missförstånd och onödiga ryggradsreflexer!

Äntligen juni

En mycket hektisk majmånad är äntligen förbi,så jag har väntat på juni.
För att summera maj månad med ett enda ord,är stress det första som faller på tungan.
Det är underbart att bli bjuden på dop,bröllop,studentfester. Det är härligt att fira födelsedagar,särskilt min dotters förstås, som infaller i maj. Och så fint det är att delta på dotterns skolavslutning där "Den blomstertid" för en tillbaka till ens egen barndom,och på något underligt sätt alltid rör en till tårar. Men. För en introvert samtidig hsp,är detta med olika sociala tillställningar,där man förväntas interagera tills det står en upp i strupen actually,otroligt krävande rent energimässigt. Vad jag önskar att man kunde byta med en extrovert dessa stunder. Då det som kräver så mycket av en introvert,faller sig naturligt och fungerar av sig självt lika självklart som att andas,för en extrovert.
Men vi är födda som vi är ,vi får vara helt enkelt se till att vi tar vara på våra stunder för oss själva,som en extra energikälla och försöka njuta av dem. Acceptera vårt behov av att andas.Samla kraft,bara finnas till, i lugn och ro.
Att det ibland blir själslig "överbelastning" är väl egentligen inte så konstigt för oss hsp:are just när det är såhär intensivt som det nu råkat vara för oss nu en längre tid. Det svåra är att sen hejda farten,att förstå varför vi reagerar och känner som vi gör. För vi har så lätt för att tro,att vi klarar lika mycket stimuli som andra. Face it,vi gör inte det. Och det är okej. Vi kan inte ha i samma höga växel som alla andra,och faktiskt,vi behöver inte ha det heller. De resterande 80% gör det,de måste finnas de som bromsar lite också. Om det så är för vår egen skull,är vi inte osunt egoistiska för det.

På tal om egoism,tänk vilken primitiv egenhet det är. Vi föds liksom egoistiska,för vi drivs ju av att tillgodose våra basbehov i första hand, redan från start.Vartefter vi växer upp och beroende på hur vi blir uppfostrade och givetvis beroende på vilken slags personlighet och temperament vi föds med,får egoism ett varierande stort utrymme i vår person. Såklart det finns många olika sorters egoism,allt från en ganska sund egoism till någon slags sjuklig egennyttighet,som kan liknas vid narcissism.Men i oss alla bor en liten egoist,annars skulle vi knappast överleva länge.
Jag tror vi borde förstå egoismen för vad den är,i grund och botten. Den korrekta definitionen av egoism är väl;att handla i eget intresse,dvs man gör saker som gynnar en själv,man tillgodoser sina behov så att man mår bra. För som bekant,man mår inte bra om man ständigt hjälper andra men stjälper sig själv. Det finns gränser,givetvis,men jag tror många av oss skulle må bra av en stor portion etisk egoism,medan andra kanske skulle behöva se över om jaget står i vägen för empatin för andra,om balansen mellan egoismen och altruismen av någon orsak rubbats. Summa summarum,vi behöver lära känna oss själva.Lära känna våra positiva och negativa egenskaper,och handla därefter. Och bekräfta oss själva,inte för det vi gör eller det som syns,utan bekräfta oss själva för dem vi innerst inne är.Det är viktigt,tycker jag.